Korta liv och plågsam död
Hälften av alla kycklingar som kläcks i äggfabrikerna är tuppar. Eftersom tuppkycklingarna inte lägger ägg, eller är tillräckligt snabbväxande för köttproduktion, dödas de direkt efter att de kläckts. Minst 15 000 nykläckta tuppkycklingar dödas varje dag i Sverige genom gasning eller malning/maceration.(9) Forskning pågår för att kunna könssortera äggen redan innan de kläcks för att undvika dödandet, och Djurens Rätt driver politiskt arbete för att förbjuda avlivning av friska tuppkycklingar.
Hönorna i äggfabrikerna dödas när de är cirka 1 ½ år gamla, vilket också är en låg ålder. Då anses de inte längre lönsamma i produktionen och har ofta brutna ben i kroppen då de blivit bensköra av den krävande äggläggningen. Ungefär hälften av de svaga och uttjänta hönorna transporteras till ett slakteri för att dödas.(9, 10) Årligen dör upp emot 5 000 svenska hönor i samband med sådana transporter på grund av till exempel skador, transportolyckor eller bristfällig ventilation.(11) Vissa utdragna transportresor sker också till slakterier i andra länder, som Polen, eftersom hönskött säljer bättre där än i Sverige. Rapporter om hur hönorna mår efter sådana transporter finns inte.
På slakterier, som Håkantorp Slakteri, behöver hönorna genomlida elbadsbedövning.(9) Då hängs hönorna upp i sina bensköra ben vid fullt medvetande, och får sedan huvudet nerdoppat i ett strömförande vattenbad. Efter det skärs halsen upp.
De hönor som inte dödas på slakteri dödas genom att gasas ihjäl i stallet de tillbringat större delen av sitt liv. Detta innebär ett omfattande lidande vid själva gasningen, då hönorna kippar efter luft och blir gradvis medvetslösa under en timmes gasfyllning av stallet.(12, 13)