Burar är inte vägen framåt
I ett debattinlägg 5/9 går Johan Beck-Friis, tidigare styrelseledamot i Djurskyddet Sverige, och Margareta Winberg, tidigare jordbruksminister, ihop med en buräggsproducent och försvarar burhållning av hönor. Djurskyddet Sverige delar inte Beck-Friis inställning utan fördömer burarna, i likhet med de allra flesta djurskyddsorganisationer runt om i världen. Även de ”inredda” burarna, som debattörerna menar att Sverige kan stoltsera med, sågas av djurskyddsorganisationer.
Det kan vara bra att känna till att det som i debattinlägget nämns som en ”gedigen genomgång” av hönornas situation i själva verket består av en enda sida med mycket kortfattad information. I denna ”genomgång” står det att en av fördelarna med burar är att hönorna har tillgång till sittpinne, ströbad och rede – något de har betydligt bättre tillgång till i frigående system. Återkommande rapporter från landets djurskyddskontrollanter visar dessutom att de flesta producenter inte låter hönorna använda ströbaden, utan stänger till dem eller struntar i att fylla på strö.
Som nackdel anges i ”genomgången” att hönornas naturliga beteende begränsas när de hålls i burar. Där är vi helt eniga. Det står också att burarna medför ”en mindre stressande miljö än frigående system”. Det saknas forskningsstöd för en sådan slutsats. Det är däremot visat att hönor som får välja föredrar större grupper på större yta framför en liten grupp i en bur, och att de föredrar helt golv med spån framför gallergolv. Vi menar att det är självklart att hönornas eget val ska väga tyngre än exempelvis mätningar av stresshormoner, där det är mycket svårt att dra några säkra slutsatser.
En stor majoritet av svenska folket stödjer den till synes självklara uppfattningen att hönor inte ska hållas i bur. Bara 1 % av konsumenterna letar aktivt efter burägg, samtidigt som 25 % av hönorna fortfarande hålls i burar. Burarna, för den som inte känner till det, medger en yta motsvarande ett A4-papper per höna – åtta hönor delar på en bur på en halv kvadratmeter. Till det har de ett rede att dela på. Redet, liksom buren i övrigt, har gallergolv som sluttar för att äggen ska rulla iväg. Ovanpå redet finns ett minimalt utrymme, omkring 30 gånger 40 centimeter, där det är meningen att hönorna ska ströbada och sprätta. Det är något hönor, om de får välja, spenderar större delen av sin vakna tid med att göra. På denna lilla yta är det också så låg takhöjd att fåglarna knappt kan stå upp. Och till råga på allt är det alltså snarare regel än undantag att denna ströyta är stängd och saknar strö. Återstår gallergolv, och en trängsel som är så stor att hönorna under hela sitt vuxna liv aldrig får uppleva hur det är att sträcka ut vingarna.
Till skillnad från debattörerna gläds vi därför åt besluten hos Coop och Axfood om att sluta sälja burägg. Djurens Rätt är de första att hålla med om att de frigående systemen, med eller utan utevistelse, är långt från en bra miljö för hönor. När djur utnyttjas för matproduktion är det alltid vinsten som kommer i första rummet, och det går i allra högsta grad ut över även de frigående hönorna. Den ibland mycket höga dödligheten måste åtgärdas, förslagsvis med mindre grupper och större ytor. Detta är fullt genomförbart och skulle leda till klara förbättringar, medan en bur alltid är en bur med de begränsningar det medför. Vägen framåt om hönorna i äggindustrin ska få det bättre är genom att utveckla de frigående systemen, inte burarna. För dig som inte gillar tanken på att hönor utnyttjas i någotdera systemet är det enkelt att helt avstå från ägg.
