Myter och fakta om slakt

Här går vi igenom några vanliga föreställningar och beskriver hur djurens situation i samband med livets slut faktiskt ser ut.

Vi har ju så stränga djurskyddsregler, de skyddar väl djuren från allt lidande vid slakt?

Bestämmelser finns och de behövs verkligen. Viktigt att komma ihåg är dock att regler aldrig är en total garanti för att djuren inte utsatts för lidande. Det är inte ovanligt att misstag sker och att rutiner brister på slakterierna. Konsekvenserna blir då ofta allvarliga för djuren som utsätts, som till exempel de kycklingar som skållades levande på Guldfågelns slakteri.



Enligt Sveriges djurskyddslagstiftning måste djur göras medvetslösa innan avblodning, vilket är mycket viktigt eftersom slakt utan bedövning innebär en utdragen och smärtsam död. En del av de vanligaste bedövningsmetoderna är dock långt ifrån tillräckligt bra. På slakterierna är till exempel gasning med koldioxid den vanligaste bedövningsmetoden vid slakt av grisar. Grisarna drivs in i en hisskorg som sänks ned i ett schakt med koldioxid för att de ska förlora medvetandet. Grisar upplever starkt obehag och får kvävningskänslor av koldioxid, vilket gör att de kämpar för att ta sig ur hissarna. Det kan ta uppemot 1½ minut i gasen innan de förlorar medvetandet.

En vanlig bedövningsmetod av kycklingar och hönor är elbedövning. Vid elbedövning hängs kycklingarna och hönorna upp och ned i fötterna i byglar, vid fullt medvetande. Det är mycket obehagligt och smärtsamt för dem. De flesta uppfödda fiskar i Sverige bedövas inför slakt med koldioxid, trots att metoden både är smärtsam och tar lång tid. De här problemen gäller generellt för både konventionell och ekologiskt godkänd slakt.



Källor och mer information hittar du här (grisar) , här (kycklingar) och här (fiskar).

Fiskar, de känner väl inte så mycket?

Det är numera väl belagt att fiskar kan känna smärta och lida. Ändå behandlas de ofta som om de vore känslolösa ting och på lagstiftningsområdet är luckorna stora. Fiskarna som fångas från det vilda omfattas inte av djurskyddslagen eftersom de inte ses som hållna av människan. Det borde de ses som anser Djurens Rätt, när de fångats. Eftersom de vilda fiskarna inte omfattas av djurskyddslagstiftningen, behöver de inte heller bedövas innan avblodning. Det vanligaste sättet som fiskarna dör på är antagligen kvävning i luften, vilket är mycket plågsamt och tar lång tid.



När uppfödda fiskar ("odlad fisk") slaktas, bedövas de först i koldioxidbad, vilket är mycket smärtsamt och tar lång tid. De dödas sedan genom att gälarna skärs upp och de förblöder. Eftersom bedövningsmetoden är ineffektiv är det inte ovanligt att detta sker när fiskarna är vid fullt medvetande, något som strider mot djurskyddslagen. Forskare har sett att andelen fiskar som uppvisar livstecken efter bedövningen, i avblodningens senare del, kan vara så stor som en femtedel.



Källor och mer information hittar du här.

Halalslakt är väl ändå mycket värre än annan slakt?

Det som i Sverige skiljer halalslakt från annan slakt, är aspekter som bara har betydelse för konsumenterna och inte för djuren, eftersom halalslakt i Sverige också måste ske i enlighet med Sveriges djurskyddslagstiftning som bland annat kräver bedövning innan avblodning. Halalslakt betyder alltså inte per automatik slakt utan bedövning.

Många muslimer runt om i världen accepterar bedövning före slakt. Bedövningen ska då helst vara reversibel, det vill säga att djuret inte dör av själva bedövningen utan kan vakna upp ur bedövningen fullt återställd. Elektrisk bedövning av huvudet fungerar på det sättet. Därför sker idag en hel del halalslakt med bedövning, bland annat i Sverige. Nötdjur bedövas inte med el utan med bultpistol. Eftersom bedövning med bultpistol inte leder till att hjärtat omedelbart stannar, kan även den metoden accepteras av vissa muslimska grupper. I Sverige måste all slakt, inklusive halalslakt, ske med bedövning. 



Källor och mer information hittar du här och här.