Problemen med grisfabriker

Grisar behöver undersöka sin miljö och böka i marken större delen av sin vakna tid för att må bra. I djurfabrikerna hålls grisarna instängda trångt på hårda golv utan att ha något att sysselsätta sig med. Djurens Rätt arbetar för att alla grisar få rätt till utevistelse och för att den plågsamma koldioxiden vid slakt ska förbjudas.

Trängsel och tristess

Årligen slaktas omkring 2,5 miljoner grisar i Sverige.(1) När smågrisarna är ungefär en månad skiljs de abrupt från sin mamma. Det är mycket tidigare än den naturliga åldern för avvänjning, som är cirka fyra månader.(3) De växande grisarna hålls  ofta i grupper om cirka tio grisar i en box som är runt nio kvadratmeter. Där är de sedan tills de väger över 100 kilo och anses klara för slakt. Uppfödningen sker inomhus i stora stallar. Miljön är mycket ensidig och stimulansfattig. Grisarna har ingenting att sysselsätta sig med. De får mat två eller tre gånger om dagen och det blir dagens höjdpunkter.(2) Trängsel och konkurrens leder till stor stress före och under utfodringen.

Beteendestörningar och bogsår

Djur som inte får utlopp för sina naturliga beteenden utvecklar ibland beteendestörningar. Hos grisar är det inte ovanligt att stressen, trängseln, sysslolösheten och hungern i fabrikerna leder till att djuren börjar bita på varandras svansar och öron.(4) I många andra länder klipps svansarna av på de nyfödda grisarna för att förhindra detta. Årligen rapporteras omkring tre procent av de slaktade grisarna på svenska slakterier ha svansskador, som ofta beror på svansbitning.(5) En del suggor lider av smärtsamma liggsår, så kallade bogsår, bland annat på grund av de hårda golven.(6)  Enligt en svensk studie från 2008 hade hela tolv procent av de slaktade grisarna fullt utvecklade, smärtsamma magsår, och över 50 % hade någon påverkan på magsäcken.(7)

Kastrering

De nyfödda hangrisarna kastreras någon dag efter födseln. Ingreppet görs på omkring 3 000 grisar varje dag. Kastrering utan bedövning förbjöds i Sverige den 1 januari 2016. Kirurgisk kastrering med bedövning innebär mindre lidande än utan bedövning, men kastreringen innebär alltid en stressande hantering av grisarna. Att ge bedövningsmedel innebär mer och längre hantering och fasthållning av grisarna. Injektion av bedövningsmedlet kan också innebära smärta och bedövningen i sig tar inte bort all smärta i samband med ingreppet.  Anledningen till att grisarna kastreras är att de som äter griskött ska slippa så kallad galtlukt, som är en obehaglig lukt och smak hos köttet från en del okastrerade hangrisar.(8) En annan anledning till kastreringen är att grisarna hålls så trångt att de inte kan gå undan från varandra och att de är sysslolösa. I sådana begränsande miljöer kan grisarna skada varandra på grund av aggressiva och sexuella beteenden, och detta blir värre utan kastrering.(9) Så kallad vaccinering mot galtlukt, också kallad immunokastrering, är en mer skonsam metod än den kirurgiska kastreringen. Den metoden är än så länge ganska ovanlig i Sverige.(8)