Beteendestörningar och kannibalism
Pälsindustrin hävdar ofta att minkarna som hålls på svenska minkfarmer har avlats för att trivas i burmiljön. Detta påstående saknar bevis. Forskning visar istället att farmade minkars beteenden och behov till stor del överlappar med den vilda minkens.(6) Det finns inga arter som genom avel gjort att de trivs i burar, oavsett hur tama de är.
Några av de djurskyddsproblem som förekommer på pälsdjursfarmer är att minkar uppvisar självstympning, kannibalism och andra beteendestörningar, vilket indikerar att de mår extremt dåligt.(7) Den beteendestörning som visat sig vara vanligast hos svenska minkar var vankande av och an längs med burväggen.(8) Andra välfärdsproblem som har dokumenterats på minkfarmer inkluderar pälsbitning, eftersom de bland annat aldrig får tugga sin mat (9), och uttråkning.(10)
Forskning har visat att passiva minkar kan ha högre stresshormons-nivåer än de som uppvisar beteendestörningar.(11) De lugna djuren på minkfarmerna kan alltså vara de som lider allra mest, eftersom de inte får utlopp för den stress de bygger upp. Trots det avlar minkfarmerna på de lugnaste individerna.(12)
Små förändringar av burarna, som att sätta in leksaker eller hyllor, har inte visat sig göra tillräcklig skillnad när minkarna fortfarande sitter i små burar.(8, 13) Däremot uppkommer stereotypier, beteendestörningar, troligen inte alls om minkarna får betydligt större plats och tillgång till simvatten.(6) En typ av djurhållning som inte är ekonomiskt möjlig för pälsindustrin.