Tina Hogevik om framtiden för Djurens Rätt

Det är nästan två decennier sedan Tina Hogeviks resa inom Djurens Rätt tog sin början – och mycket har förändrats sedan dess. Under åren har hon sett hur både organisationen och samhällsdebatten har förändrats, från en tid då djurrätt ofta betraktades som en smal fråga, till att i dag vara en mer central del av samtalen om hållbarhet och framtid.  

− Tidigare kände jag ofta att jag behövde försvara vår ståndpunkt, men det har skett ett kunskapslyft hos allmänheten, där de flesta i dag förstår vilka Djurens Rätt är och vad vi gör. Trots att vi lever i ett polariserat samhälle där motstånd ibland är mer högljutt än tidigare, går det också att se att sympatierna för våra frågor har ökat. Det har till exempel skett ett tydligt skifte i allmänhetens attityder gentemot vego, berättar Tina Hogevik.

För inte så länge sedan var många osäkra på vad vego innebar, men i dag vet de flesta att animaliekonsumtionen måste minska − för klimatets, människors och djurens skull.  

− Jag tror att denna förändring i synsätt är en av anledningarna till att djurindustrin känner sig hotad. Vi mobiliserar väldigt många människor och det gör djurindustrierna rädda. Vi ser det i deras allt vanligare försök till smutskastning av Djurens Rätt. Vi ska inte vara naiva och tro att den typen av insatser inte kan göra skada − deras mål är att vi ska petas som remissinstans, att vi blir av med 90-kontot, och att på andra sätt undergräva vår legitimitet. Här behöver vi vara proaktiva och kontinuerligt fortsätta förankra vårt arbete hos den breda allmänheten.  

Tycker du att det är mer smutskastning nu än tidigare?  

− Ja. Jag har engagerat mig i Djurens Rätt sedan 2007 och jag tycker att den stora skillnaden var att på den tiden så var det mycket mer fördomar om Djurens Rätt: hur vi arbetar, vilka vi är och synen på oss i allmänhetens ögon. Där känns det som att det har skett ett kunskapslyft hos allmänheten om att Djurens Rätt är en demokratisk organisation som bara arbetar med de här klassiska inomparlamentariska metoderna som opinionsbildning, företagspåverkan och politisk påverkan. Men industrin har oss under lupp på ett helt nytt sätt. De känner sig uppenbarligen hotade av oss, mycket mer än vad de gjorde tidigare, för att de ser att vi mobiliserar väldigt många människor. Och det gör dem rädda såklart, för att det är ju deras levebröd som hotas.